Foto: Anders Svensson
Slagugglan är 50-60 cm lång och har ett vingspann på upp till 125 cm. Den har små svarta ögon och orangegul näbb och ansiktsrundeln är grå-beige och utan teckning. Stjärten är kilformad och övre delen är jämnt tvärbandade. Bröst och buk är vitaktig med smala, bruna längsgående fläckar, som blir glesare mot buken till. Könen är lika, men honan är något större än hanen.
I Sverige förekommer slagugglan i huvudvsak från norra delarna av Västmanland och norrut och mera sparsamt söderut, med häckningar både i Västergötland och Östergötland. Den trivs i barrskogar med grovstammiga träd och myrar, ofta i närheten av hyggen eller öppet vatten. Den förekommer också i kanten där skogen möter jordbruksbygd. Slagugglan häckar i grova höga stubbar (sk skorstenar), övergivna rovfågelbon. Eftersom gamla, grovstammiga trän som stormbrutits är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, har många holkar satts ut. Slagugglan är mycket aggressiv när dess ungar lämnar boet och kan attackera närgångna människor. Revir och ungar försvaras av den aggressiva honan, som slår inkräktare genom att flyga mot dem och träffa med klorna; de siktar mot ögonen. Slagugglan bildar par som håller ihop hela livet. Gamla individer är mycket stationära och håller sig till samma revir år efter år.
Födan består i huvudsak av smågnagare, speciellt sorkar, men fåglar och grodor ingår också. Detta betyder att slagugglan inte påverkas i lika hög grad som andra ugglor vid dåliga sorkår.
Den svenska stammen uppskattas till 2000-4000 par och en ökning, troligen beroende på holkuppsättning, har noterats.
Både lockläte och varningsläte har en skorrande hundskallslikande nasal karaktär. Revirlätet utgörs av två stavelser följda av fyra sekunders tystnad och sedan två liknande stavelser omedelbart följd av tre till: voho..(paus 4 sek)...voho åvoho. Hanens sång består av ett rytmiskt djupt hoande "popopopopopo".
Slaguggla (Sång, inspelning av Patrik Åberg): 
Läs mer om slagugglan här.