Foto: Steve Dahlfors
Gröngölingen blir upp till 32 cm lång med ett vingspann på 52 cm. Den har grön ovansida, grågrön undersida och lysande gröngul övergump, vilken syns bra i flykten. Båda könen har röd hjässa och nacke och svart mustaschstreck. Hanens mustasch har lite röd färg i mitten. Örontäckare, haka och strupe är ljusgrå. Vingarna är vattrade i brunsvart och gult och stjärtfjädrarna är gröngrå med svartaktiga ränder. Skillnaderna mellan könen är små: Hos hanen har kindfläcken inslag av rött. Hanar och honor är lika stora och väger lika mycket. Ungfågelns dräkt skiljer sig från de vuxna fåglarnas; Den är betydligt mattare till färgen och huvudets sidor, halsen och kroppsundersidan har nästan vit grundton med mycket mörk vattring. Huvudets röda partierna är svaga och otydliga. Ungfåglarnas ruggning börjar redan i boet och efter cirka fyra månader är den avslutad och ungfåglarna har den vuxna fågelns dräkt.
Liksom andra arter av hackspett söker gröngölingen efter larver och insekter under barken på angripna träd. En specialitet som görngölingen endast i viss utsträckning delar med gråspett, är att den plundrar myrstackar. Den gröna dräkten är sannolikt en anpassning till att gröngölingen i stor utsträckning söker sin föda nära marken. Fågeln retar upp myrorna som samlas för att angripa inkräktaren. Den decimeterlånga, hullingförsedda tungan nyttjas för att dra ut myror, ägg och larver ur myrstackens gångar. Vintertid gräver fågeln tunnlar i snön för att nå myrstackarna och sedan hackar den sig genom den frusna ytan och tar sig in i stacken för att nå myrorna. På grund av den starka specialisering på marklevande myror är gröngölingen sårbar för stränga vintrar med höga snötäcken. Fågelns utbredningsområde är därför begränsat till låglänt terräng, där kölden vanligtvis inte är lika svår.
Gröngölingen är relativt vanligt förekommande i södra och mellersta delarna av landet och föredrar löv- och blandskogar, gärna i närhet till ängar, betesmarker och dungar. Boet hackas ut i en grov stam av lövträd, och inte ens hårda träslag som Ek tycks hindra gröngölingen. Boet är i regel placerat mellan 3 och 6 meter ovan mark och bohålets djup varierar från 20 cm till 60 cm.
Gröngölingens revirsång är mycket markant och framförs av båda könen från slutet av februari. Den nasala sången låter som ett högt skratt på samma tonhöjd -upp till 20 stavelser- men svagare och snabbare mot slutet ("kly-kly-kly-kly-kly-kly-kly").
Gröngöling: 
Varför låter och sjunger fåglarna
Till hackspettsidan
Läs mer om gröngölingen på SOF:s hemsida.